Slåttergille på Tiskaretjärn

Tiskaretjärn är ett naturreservat där man med djur och lie håller kulturlandskapet öppet och därigenom
bibehåller en rik flora och fauna som inte finns inom det moderna jordbruket. På 1600-talet började svedjefinnarna bruka marken i trakten. Svedjefinnarna var alltså de Finländare som flyttade hit och tog med sig traditionen att bruka marken genom att bränna en del av skogen och sedan så spannmål i den brända och varma jorden. Svedjebruket. Idag använder man inte svedjebruket i Tiskaretjärn (heller), men inte heller gör man som på andra platser där man bryter marken och sår gräs och klöver som man ensilerar. Gör bondeägg, alltså.  
Det finns inte mycket riktig ängsmark kvar i Sverige idag. Att gå runt här när det blommar som mest är verkligen en fantastisk upplevelse.

Så, vi på skolan fick en inbjudan till att vara med på slåttern. En riktig kulturgärning! Så jag, Katie, Fredrik och Johanna packade med oss en varsin lie, några räfsor och for iväg till Tiskaretjärn där det förutom hårt arbete bjöds på mat och fika.

Det första man måste se till när man
ska slå med lie är att man har en
rejält skarpslipad sådan.
Man bara säger att man slår med lie,
egentligen skär man. Här på bilden
står jag vid en motordriven slipsten.
Här gäller det att få en bra
grundslipning och få bort eventuella
hack och få en god och jämn slipfas.
Sedan allt efter att man slår
får man skärpa upp lien med
ett bryne som man har med sig.
Det får man göra ofta, det är
inte roligt och onödigt jobbigt
att jobba med en slö lie...

Historiskt så har slåttern varit väldigt viktig för folk. Inte bara därför att det är en förutsättning för att klara vintern och kunna hålla djur, utan också socialt. I det gamla bondesamhället hände det inte ofta att män och kvinnor arbetade tillsammans förutom vid slåttern. Ett ypperligt tillfälle att visa sig duglig på, alltså!

Skörd!

Nu, mina vänner har vi kommit till den punkten vi på kursen har jobbat så mycket för att nå!
Nämligen då odlingarna börjar ge något förutom upplevelser och skitiga naglar. Efter att ha varit borta
härifrån i tre veckor är det nu denna vecka min och fyra andra från kursens uppgift att hålla koll på odlingarna
och hönsen. Det blir en del ogräsplockande, vattnande och bärplockande (vi har bisarra mängder svarta vinbär). Så blockar vi från landet och lagar mat tillsammans och har det i det stora hela ganska bra.

Det har växt väldigt mycket sedan jag var här sist.

 

Ifrån växthuset har vi hittills mest fått gurka och basilika, tomaterna dröjer ett tag till. Men vi gudarna vad det har växt där inne! Helt galet. Majsen har nått upp i taket.

Och så bor det ju saker i skogen också...

Slöjda i horn.

Horn är ju ett beprövat material som enligt mitt tycke får för lite uppmärksamhet.
Jag har dragit igång två olika projekt med horn. Tärningar och spelhorn.

Tärningar.

Att spela tärning är ju en medryckande och många gånger rolig sysselsättning, så jag skaffade mig några bitar älghorn och satte igång att såga och slipa fram små fyrkanter. Det kanske är lite överflödigt att säga att det är ett jäkla göra. Alla sidor måste ju vara lika stora. Till min hjälp har jag använt en smal såg, fil och sandpapper, skjutmått och pelarborrmaskin.

För att få till lite roligare prickar så gjorde jag en specialborr. Denna består av en centrerad spets och två "sidospetsar", vilket resulterar i en prick i mitten med en ring runt.
På en vanlig modern tärning så är ju prickarna placerade så att det sammanlagda värdet av de motsatta sidorna alltid blir 7. 1-6, 2-5, o.s.v. Men längre tillbaka i tiden har prickarna varit placerade så att på den motsatta sidan till 1 är 2, 3 är 4 o.s.v. så har jag såklart gjort.

Spelhorn. 

I egenskap av hornblåsare så har jag länge velat göra ett spelhorn själv. Nu har jag kommit över några gethorn och äntligen kommit sitt skott. Gången är som så: Kock hornet för att få märgen inuti att släppa. Det finns olika sorters horn solida (som älg, ren, rådjur och hjort) och ja, motsatsen, som har som ett hårt skal ytterst och en mjukare märg inuti (som ko, får och get). Det gäller att man inte kokar hornet för länge, få då kan det luckras upp. Några timmar kan man koka utan problem.

Pannmur bra att koka horn i. 

  Det är ganska äckligt att koka horn, speciellt om hornen har legat att tag.

Hornmärg.

När urkokningen är överstökad fortsätter arbetet med att göra hornet till ett instrument. Det första som man gör, efter en hel del tvättande av hornet, är att borra ur själva blåshålet. Jag sågade av toppen av hornet och borrade först ett litet hål som gick ut i det naturliga hålrummet i hornet och sedan ett större hål som bara går in kanske två centimeter. och så gröpte ur hålet extra med en liten kniv.

Så var det ju det här med vart fingerhålen ska sitta. Det hade jag nog behövt lägga lite med energi på att ta reda på, för jag tror inte att det blev så bra, men det går att täcka igen och göra om. Göra om göra rätt.

Kort om potatisodling på höjden.

Jo, Något som jag tycker är väldans spännande med potatis är att man med ganska små medel öka avkastningen av en sättpotatis Rejält. Det är ju vanligt att man kupar upp jord runt blasten när den kommer upp för att knölarna ska ha mer plats att växa på och således bli fler. Nu är det så att potatisblast kan bli väldigt högt. den har även förmågan att bilda rötter av den blast som hamnar under jord. Så om man fortsätter att kupa potatis i någon typ av ram som kan byggas på allt eftersom så kan man få ut många potatisar på en planta.
Jag har hört ryktas om en som fick hundra potatisar på det här sättet!

Här ovanför ser ni vårat potatis-på-höjden-experiment. Själva sättan är ungefär en decimeter ner under ordinarie marknivå, sedan har en jordhög grävts upp och slutligen bildäcken. Nackdelen med ett sånt här potatistorn är att den kräver mycket vatten och det tar tid att vattna igenom jorden ordentligt. Men bevattning kan ju lösas på flera olika sätt. Perforerade rör eller vad man nu kan hitta på.  
Framförallt så är det här en bra variant om man bor så man inte har plats för ett stort potatisland men ändå tycker att hemodlad potatis är trevligt.

Ja, jag återkommer med resultatet senare i höst!

Baksidan av livet i skogen...

Vart man än bor kan man råka ut för otrevliga grannar. Det kan vara en sur gubbe på andra sidan häcken, ett barn som är väldigt flitig med sitt fiolövande, gärna på helgmornar, utan större framgångar i lägenheten bredvid, Studenter med spelet "rockband" och avsaknad av uppfattning om övriga medmänniskors dygnsrytm och behov av sömn.

I mitt fall är det myror.

När jag flyttade in i kåtan så var det ju vinter. När våren kom och snön smälte stod där en liten myrstack några meter från kåtan och några nyvakna myror segade runt och grejade. Jag minns att jag satt och förnöjt tittade på hur dom pysslade med sitt. Sedan bestämde dom sig - "Vi ska expandera". Man kan tänka sig hur parollerna löd i myrstacken. "Mot framtiden - Mot himmelen - Mot kåtan!".Och jäklar vilken fart det blev. På en månad hade stacken säkert blivit dubbelt så stor och det var myror överallt på marken.
En dag stod jag inne och skötte mitt när jag såg en myra komma in genom en springa i väggen nära taket. Jag gick dit och petade lite och då kom alla hans kompisar. Det välde in myror!

Då var det krig.

Det är lustigt och lite oroväckande hur snabbt man kan överge sin i övrigt ganska miljö- och naturmedvetna inställning till saker och ting när något sånt här händer. Men kommer dom in i mitt hem på det sättet har dom gått över gränsen, Big time. Jag började längta efter i överkant giftiga medel med extra DDT och tänka på fornstora dagar, 50-talet t.ex, då det inte fanns några som helst idéer om att vissa substanser kanske inte är så bra att använda, varken för människor eller djur och natur.  

Som tur är så finns det ju andra alternativ. Jag gick till min landslord och förklarade situationen varpå han skaffade en säck med grovsalt och strödde runt kåtans vägg. Och det är helt galet, men jag har inte sett en enda myra inne sedan dess. Och ingen har dött. Alla nöjda.  

Så här är det ju. Det bor djur i skogen. Speciellt insekter av olika slag. Så det är en sak man får vänja sig vid, men det är ju ganska trevligt så länge dom inte ramlar ner i ansiktet på en när man sover.

Växter i jord på friland.

Nu har jag i ärlighetens namn varit lite seg med uppdateringar här. Men i ungefär samma veva som växterna i växthuset sattes ut så sattes även plantorna som ska stå ute ut och det som skulle planteras från frö sattes i jorden.

Växtföljd
Grönsakslandet är uppdelat i fyra delar som följer en så kallad växtföljd. Med det menas att man inte odlar samma växter, eller växter som är besläktade, på samma plats varje år utan roterar. I den här växtföljden ingår ett år med gröngödsling, vilket innebär att man planterar inte ätbara växter som man slår på hösten och gräver ner då de vissnat ner på hösten och därigenom gödslar upp jorden. Det är det lämpligt att välja växter som på olika sätt är näringsfixerare. T..ex kvävefixerare, alltså växter som tar upp kväve ur luften och fixerar det i jorden. Några av dessa är klöver av olika sorter och lupiner (ettåriga, annars är det kört. Perenna, alltså mångåriga lupiner är mycket aggressiva och svåra att bli av med...). Där man föregående år har haft gröngödslingen är det bra att odla sånt som kräver mycket näring. Kål av olika slag är en sådan gröda. Efter kål kan man odla potatis och sen andra rotfrukter, morötter, svartrot m.m. Och bönor och lök. Så låter man detta gå runt.

Så, detta var för några veckor sedan och vi har redan gjort en ganska omfattande ogräsrensning. Mycket ogräs blir det på ett land på nästan 1000 kvadrat. Den tidigare omtalade knölsyskan mår prima och har kommit upp här och där. Till skillnad från tidigare kan vi inte gärna gräva upp den med rötter och allt utan får ta till en annan strategi - Utmattning. Växter som sprider sig genom rötterna gör som så att dom använder näringen i roten för att skicka upp en planta som sedan genom fotosyntesen återför näring till roten. Om man då varje gång roten skickar upp en liten plantan knipsar av den så får den ju börja om igen och således tröttar man ut roten och tömmer den på näring. Tidsödande, men det kan funka.

Det mesta som vi satt från frö har börjat komma upp. Linet har tagit sig bra, morötter, svartrot, palsternackan och rödbetorna lika så. Bönorna är det dock lite si sådär med. vissa sorter, "gin och gang-bönan" t.ex, har inte tagit sig så värst. Vi tror att det beror på för gammalt utsäde. Potatisen växer så det knakar. Nu är den så hög så det börjar bli svårt att kupa den mer.

Sedan är det ju äventyret med kålen. Men det, mina vänner, är en annan historia.

Växter i jord i växthuset.

Under de senaste veckorna har vi ägnat ganska mycket tid med att få ut allt vi har förkultiverat till det stora växthuset och ut i landet. Allt möjligt har det blivit. Potatis, gurka, squash, selleri av olika slag, tobak, majs, solros och mycket annat har hamnat ute i landet. I växthuset bor lite känsligare växter som tomat, paprika, kronärtskocka, basilika och liknande.

 
En ska man måste tänka på när man har drivit upp plantor inne är att man måste avhärda dom innan man ställer ut dom. Plantor som stått inne är inte vana vid direkt solljus, kyla på natten eller blåst. Avhärdningen går till som så att plantan när den blivit stor nog först får stå ute i solen säg en halvtimme dag ett, en timme dag två, två timmar dag tre och så vidare tills dom kan stå ute hela dagen. Gör man inte så är risken att plantorna "bränns", får gula blad och ser allmänt hängiga ut. Gurkväxter (gurka, pumpa, squash m.fl.) är extra känsliga för sol om dom är uppdrivna inne. I deras fall behövs en ännu snällare avhärdning. En kvart första dagen, en halvtimme andra o.s.v.

Utplantering av plantor då. Här nedan ser ni Helena plantera ut tomater. Ganska odramatiskt, gräv ett hål, stoppa ner planta, täck igen, vattna.

    jordnivån runt plantan lämnas lite lägre än i övriga bädden så att det blir som en liten grop. Detta är för att göra bevattningen lite effektivare. Vattnet hamnar där det ska och gör således mer nytta. När det kommer till bevattning så är det lätt att göra fel. Vattna för lite för ofta är ett vanligt sådant misstag. Det är bättre att vattna ordentligt ganska sällan än tvärt om. Om man bara vattnar så att bara översta lagret jord blir blött kommer växten tänka "mmh, det är där uppe det finns vatten..." och kommer sträcka upp sina rötter dit, vilket resulterar i en klenare växt med ett litet rotsystem.

I och med utplanteringen i växthuset så har ett nytt moment och ansvarsområde uppkommit. Nämligen att öppna och stänga dörrarna till det samma. Det kan lätt bli 50 grader i ett växthus en solig dag, till och med mer. Detta, mina vänner, tycker inte växter om. typiskt dåligt. Därför måste dörrarna öppnas på morgonen och stängas på kvällen. Det ideala hade varit en konstant temp på ca 25 grader.

Nåväl. Nog om detta för nu. Så fort jag har fått in lite bilder på landet så kommer det lite om det också. Nu ska jag ut och ta mig en titt på odlingarna och se hur det går. Jag har ju inte varit här på fyra dagar, gubevars.
Frid.