Projekt: Torvkåta 1

Under förra veckan så har vi på kursen varit uppe på platsen där vi ska sätta upp det
timmerhus som vi plockade ner och flyttade i våras. Under arbetet med att frilägga marken
inför plintgjutande till grunden flyttade vi undan ganska mycket torv.

Mmmh, torv...

Det är ju i allmänhet synd att låta saker förfaras, så också med torv och ett ypperligt
tillfälle att bygga en torvkåta!
Jag bad om lov att gallra undan lite gran på området som min skola förvaltar. Jag valde ut en plats och så började jag skaffa mig material. Allt virke barkas, Det förlänger livslängden avsevärt.

 
Det ultimata hade varit om jag hade tid att låta virket torka ordentligt. Men eftersom jag har två månader kvar
på kursen så får det bli att jag bygger av färskt. Det går nog bra ändå.

Så här långt har jag kommit i skrivande stund. Början till nedre delen av stommen.
Sedan kommer det tillkomma en "takstol" med längre slanor som möts vid en fyrkant som blir rökhålet.
När hela stommen är uppe ska allt täckas med mindre slanor som blir innerväggen.

Innan man sedan lägger på torven är det bra med någon sorts fuktspärr mellan innerväggen och torven. I den bästa av världar hade jag använt torkad björknäver. En ypperlig och beprövad fuktspärr. Men nu är det lite svårt att få tag på så mycket näver och det behöver många månade att torka. Så det fick bli en annan lösning.
Först tänkte jag fara till en bygghandel och handla tjärpapp. Men så hände något mycket lämpligt.
Taket på skolan ska bytas, så i samma veva som jag är i fyltspärrstankar kommer, jag vet inte, 40 meter platonmatta nerfarande från taket ner i en container bredvid skolan. Och med mig efter.
Platonmatta är alltså sån där platsmatta med knölar på som man vanligtvis har runt källargrunder och liknande.
Dessutom medföljde lämplig nubb. Win!

Så jag får försvara mig med att jag åtminstone använder återvunnet material.

Mer om detta senare.

Vinbryggartider.

 
Ja, nu är den här, den ljuva tiden då vår fagra natur ger bär och frukt.
Och det är då tid att börja sätta vin! Det är lite av en favoritsyssla.

Jag håller i skrivande på att pyssla om ett svartvinbärsvin som jag satte i förra veckan.
Idag har jag tagit ur bären och kokat upp dom igen och blandat i mer socker i
avkoket, sedan fyllt på kallt vatten. Detta ska sedan det har svalnat blandas i den ursprungliga
satsen för fylla upp jäskärlet ordentligt.  

Två tunnor med blivande vin som ska hällas ihop till en.

Recept:
Kanske 10 liter svart vinbär.
6 kg socker.
portvinsjäst.
vatten till 27 liter.

Slåttergille på Tiskaretjärn

Tiskaretjärn är ett naturreservat där man med djur och lie håller kulturlandskapet öppet och därigenom
bibehåller en rik flora och fauna som inte finns inom det moderna jordbruket. På 1600-talet började svedjefinnarna bruka marken i trakten. Svedjefinnarna var alltså de Finländare som flyttade hit och tog med sig traditionen att bruka marken genom att bränna en del av skogen och sedan så spannmål i den brända och varma jorden. Svedjebruket. Idag använder man inte svedjebruket i Tiskaretjärn (heller), men inte heller gör man som på andra platser där man bryter marken och sår gräs och klöver som man ensilerar. Gör bondeägg, alltså.  
Det finns inte mycket riktig ängsmark kvar i Sverige idag. Att gå runt här när det blommar som mest är verkligen en fantastisk upplevelse.

Så, vi på skolan fick en inbjudan till att vara med på slåttern. En riktig kulturgärning! Så jag, Katie, Fredrik och Johanna packade med oss en varsin lie, några räfsor och for iväg till Tiskaretjärn där det förutom hårt arbete bjöds på mat och fika.

Det första man måste se till när man
ska slå med lie är att man har en
rejält skarpslipad sådan.
Man bara säger att man slår med lie,
egentligen skär man. Här på bilden
står jag vid en motordriven slipsten.
Här gäller det att få en bra
grundslipning och få bort eventuella
hack och få en god och jämn slipfas.
Sedan allt efter att man slår
får man skärpa upp lien med
ett bryne som man har med sig.
Det får man göra ofta, det är
inte roligt och onödigt jobbigt
att jobba med en slö lie...

Historiskt så har slåttern varit väldigt viktig för folk. Inte bara därför att det är en förutsättning för att klara vintern och kunna hålla djur, utan också socialt. I det gamla bondesamhället hände det inte ofta att män och kvinnor arbetade tillsammans förutom vid slåttern. Ett ypperligt tillfälle att visa sig duglig på, alltså!

Skörd!

Nu, mina vänner har vi kommit till den punkten vi på kursen har jobbat så mycket för att nå!
Nämligen då odlingarna börjar ge något förutom upplevelser och skitiga naglar. Efter att ha varit borta
härifrån i tre veckor är det nu denna vecka min och fyra andra från kursens uppgift att hålla koll på odlingarna
och hönsen. Det blir en del ogräsplockande, vattnande och bärplockande (vi har bisarra mängder svarta vinbär). Så blockar vi från landet och lagar mat tillsammans och har det i det stora hela ganska bra.

Det har växt väldigt mycket sedan jag var här sist.

 

Ifrån växthuset har vi hittills mest fått gurka och basilika, tomaterna dröjer ett tag till. Men vi gudarna vad det har växt där inne! Helt galet. Majsen har nått upp i taket.

Och så bor det ju saker i skogen också...

Slöjda i horn.

Horn är ju ett beprövat material som enligt mitt tycke får för lite uppmärksamhet.
Jag har dragit igång två olika projekt med horn. Tärningar och spelhorn.

Tärningar.

Att spela tärning är ju en medryckande och många gånger rolig sysselsättning, så jag skaffade mig några bitar älghorn och satte igång att såga och slipa fram små fyrkanter. Det kanske är lite överflödigt att säga att det är ett jäkla göra. Alla sidor måste ju vara lika stora. Till min hjälp har jag använt en smal såg, fil och sandpapper, skjutmått och pelarborrmaskin.

För att få till lite roligare prickar så gjorde jag en specialborr. Denna består av en centrerad spets och två "sidospetsar", vilket resulterar i en prick i mitten med en ring runt.
På en vanlig modern tärning så är ju prickarna placerade så att det sammanlagda värdet av de motsatta sidorna alltid blir 7. 1-6, 2-5, o.s.v. Men längre tillbaka i tiden har prickarna varit placerade så att på den motsatta sidan till 1 är 2, 3 är 4 o.s.v. så har jag såklart gjort.

Spelhorn. 

I egenskap av hornblåsare så har jag länge velat göra ett spelhorn själv. Nu har jag kommit över några gethorn och äntligen kommit sitt skott. Gången är som så: Kock hornet för att få märgen inuti att släppa. Det finns olika sorters horn solida (som älg, ren, rådjur och hjort) och ja, motsatsen, som har som ett hårt skal ytterst och en mjukare märg inuti (som ko, får och get). Det gäller att man inte kokar hornet för länge, få då kan det luckras upp. Några timmar kan man koka utan problem.

Pannmur bra att koka horn i. 

  Det är ganska äckligt att koka horn, speciellt om hornen har legat att tag.

Hornmärg.

När urkokningen är överstökad fortsätter arbetet med att göra hornet till ett instrument. Det första som man gör, efter en hel del tvättande av hornet, är att borra ur själva blåshålet. Jag sågade av toppen av hornet och borrade först ett litet hål som gick ut i det naturliga hålrummet i hornet och sedan ett större hål som bara går in kanske två centimeter. och så gröpte ur hålet extra med en liten kniv.

Så var det ju det här med vart fingerhålen ska sitta. Det hade jag nog behövt lägga lite med energi på att ta reda på, för jag tror inte att det blev så bra, men det går att täcka igen och göra om. Göra om göra rätt.

Kort om potatisodling på höjden.

Jo, Något som jag tycker är väldans spännande med potatis är att man med ganska små medel öka avkastningen av en sättpotatis Rejält. Det är ju vanligt att man kupar upp jord runt blasten när den kommer upp för att knölarna ska ha mer plats att växa på och således bli fler. Nu är det så att potatisblast kan bli väldigt högt. den har även förmågan att bilda rötter av den blast som hamnar under jord. Så om man fortsätter att kupa potatis i någon typ av ram som kan byggas på allt eftersom så kan man få ut många potatisar på en planta.
Jag har hört ryktas om en som fick hundra potatisar på det här sättet!

Här ovanför ser ni vårat potatis-på-höjden-experiment. Själva sättan är ungefär en decimeter ner under ordinarie marknivå, sedan har en jordhög grävts upp och slutligen bildäcken. Nackdelen med ett sånt här potatistorn är att den kräver mycket vatten och det tar tid att vattna igenom jorden ordentligt. Men bevattning kan ju lösas på flera olika sätt. Perforerade rör eller vad man nu kan hitta på.  
Framförallt så är det här en bra variant om man bor så man inte har plats för ett stort potatisland men ändå tycker att hemodlad potatis är trevligt.

Ja, jag återkommer med resultatet senare i höst!

Baksidan av livet i skogen...

Vart man än bor kan man råka ut för otrevliga grannar. Det kan vara en sur gubbe på andra sidan häcken, ett barn som är väldigt flitig med sitt fiolövande, gärna på helgmornar, utan större framgångar i lägenheten bredvid, Studenter med spelet "rockband" och avsaknad av uppfattning om övriga medmänniskors dygnsrytm och behov av sömn.

I mitt fall är det myror.

När jag flyttade in i kåtan så var det ju vinter. När våren kom och snön smälte stod där en liten myrstack några meter från kåtan och några nyvakna myror segade runt och grejade. Jag minns att jag satt och förnöjt tittade på hur dom pysslade med sitt. Sedan bestämde dom sig - "Vi ska expandera". Man kan tänka sig hur parollerna löd i myrstacken. "Mot framtiden - Mot himmelen - Mot kåtan!".Och jäklar vilken fart det blev. På en månad hade stacken säkert blivit dubbelt så stor och det var myror överallt på marken.
En dag stod jag inne och skötte mitt när jag såg en myra komma in genom en springa i väggen nära taket. Jag gick dit och petade lite och då kom alla hans kompisar. Det välde in myror!

Då var det krig.

Det är lustigt och lite oroväckande hur snabbt man kan överge sin i övrigt ganska miljö- och naturmedvetna inställning till saker och ting när något sånt här händer. Men kommer dom in i mitt hem på det sättet har dom gått över gränsen, Big time. Jag började längta efter i överkant giftiga medel med extra DDT och tänka på fornstora dagar, 50-talet t.ex, då det inte fanns några som helst idéer om att vissa substanser kanske inte är så bra att använda, varken för människor eller djur och natur.  

Som tur är så finns det ju andra alternativ. Jag gick till min landslord och förklarade situationen varpå han skaffade en säck med grovsalt och strödde runt kåtans vägg. Och det är helt galet, men jag har inte sett en enda myra inne sedan dess. Och ingen har dött. Alla nöjda.  

Så här är det ju. Det bor djur i skogen. Speciellt insekter av olika slag. Så det är en sak man får vänja sig vid, men det är ju ganska trevligt så länge dom inte ramlar ner i ansiktet på en när man sover.