söndag 31 juli 2011

Slåttergille på Tiskaretjärn

Tiskaretjärn är ett naturreservat där man med djur och lie håller kulturlandskapet öppet och därigenom
bibehåller en rik flora och fauna som inte finns inom det moderna jordbruket. På 1600-talet började svedjefinnarna bruka marken i trakten. Svedjefinnarna var alltså de Finländare som flyttade hit och tog med sig traditionen att bruka marken genom att bränna en del av skogen och sedan så spannmål i den brända och varma jorden. Svedjebruket. Idag använder man inte svedjebruket i Tiskaretjärn (heller), men inte heller gör man som på andra platser där man bryter marken och sår gräs och klöver som man ensilerar. Gör bondeägg, alltså.  
Det finns inte mycket riktig ängsmark kvar i Sverige idag. Att gå runt här när det blommar som mest är verkligen en fantastisk upplevelse.

Så, vi på skolan fick en inbjudan till att vara med på slåttern. En riktig kulturgärning! Så jag, Katie, Fredrik och Johanna packade med oss en varsin lie, några räfsor och for iväg till Tiskaretjärn där det förutom hårt arbete bjöds på mat och fika.

Det första man måste se till när man
ska slå med lie är att man har en
rejält skarpslipad sådan.
Man bara säger att man slår med lie,
egentligen skär man. Här på bilden
står jag vid en motordriven slipsten.
Här gäller det att få en bra
grundslipning och få bort eventuella
hack och få en god och jämn slipfas.
Sedan allt efter att man slår
får man skärpa upp lien med
ett bryne som man har med sig.
Det får man göra ofta, det är
inte roligt och onödigt jobbigt
att jobba med en slö lie...


Historiskt så har slåttern varit väldigt viktig för folk. Inte bara därför att det är en förutsättning för att klara vintern och kunna hålla djur, utan också socialt. I det gamla bondesamhället hände det inte ofta att män och kvinnor arbetade tillsammans förutom vid slåttern. Ett ypperligt tillfälle att visa sig duglig på, alltså!

2 kommentarer:

  1. En vacker plats. Min far John Persson (1934-1972) föddes i huset på nedre plan. Jag var där på besök 2005 med min farbror, som berättade en hel del om livet på gården mellan åren 1932-1936.

    Fint att se att det brukas.

    MVH

    SvaraRadera