Söndag eftermiddag.
Höstsolen letar sig ner mot granskogens mörka rand i väst.
kanske helt fel tid att fiska, men jag känner att jag ändå vill
ta tillfället i akt att ge mig ut på Lersjön för det som kanske är
den sista gången. Inte ett napp, inte en känning, inte ett vak.
Sjön ligger stilla runt båten som för en stund sedan var nästan
helt full med vatten och som jag med
frusna händer har tömt, en liten hink i taget.
En ensam kråkas dystra sång hörs över vattnet.
Björkarnas gula löv står som i brand på den östra stranden.
Ett bra tillfälle att känna vemod.
Men vacker är det. Så som vemodet ofta är, på något sätt.
Jag kastar lite lojt, dricker en öl
tillsammans med den svaga vinden och
den sjunkande solen, vänder min båt och ror hem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar